your winter.
7 månader och 12 dagar. Så lång tid har det gått sen den där soliga, kyliga februarimorgonen då du lämnade oss. För mig kändes det som att livet tog slut och att tiden stannade den där dagen. Men dagarna och månaderna har rullat på och jag har fortfarande svårt att finna mig och framförallt förstå att du inte finns längre.
Det finns så mycket glada och ljusa minnen med dig och i minnenas värld är du mer levande än någonsin, när man slits tillbaka till verkligheten måste jag alltid blinka och fråga mig själv om det verkligen är sant att du är borta föralltid.
Det finns så mycket som jag har lagrat i kroppen som jag vill berätta för dig och jag blir lika förtvivlad varje gång jag inser att det går inte att få tag i dig. Ibland känns det som att det bara sa poff, så var du inte där längre. Samtidigt var din kamp så oerhört lång och plågsam, och jag får ont i hela kroppen när jag tänker på det. Jag önskar att det var du som stod som vinnare av den där långa kampen, men sjukdomen vann. Fy vad futtigt det låter. Att en sjukdom bara kan ta en människas liv så där?
När jag och mamma gjorde höstfint hos dig slog det mig hur otroligt stor och vacker rosen som du haft i sommar hade blivit. Helt enorm. Jag vet att du älskade såna rosor och så stark, glad och livfull som du var har du säkert sett till att den växt sig stor och ståtlig.
Varje gång jag kommer till dig och tänder ljus så känner jag hur fridfullt du har det. Ingen smärta, ingen sjukdom, bara vila.
Jag hoppas du sover gott pappsen, och även om saknaden växer så är kärleken till dig så mycket större ♥
Jag saknar dig.