linda aldrin.

Jag försöker verkligen vara positiv. Varje jävla dag i ett år har jag försökt hitta den där positiva känslan om att allt kommer bli bra en dag. Ibland undrar jag hur jag ens kan skratta? Hur jag liksom ens orkar sätta mig ner och söka jobb? Hur jag orkar koppla bort och göra saker?
Att dagligen få höra saker som "vi vet inte hur det kommer bli", "ni måste vara införstådda på att vad som helst kan hända", "vi kan inte garantera någonting", "vi ska göra allt vi kan, men det är inte säkert det blir bra".

Asså kan nån tänka sig in i hur det är att leva i sån ovisshet dygnets alla timmar och på det måste man försöka leva sitt liv och göra vanliga saker? Att ständigt leva i ett orosmoln? Att få hjärtklappning varje gång telefonen ringer? Att vara så rädd att man är uppe hela natten?

Hur det nu än är, så tänker jag säga att jag är så jävla stolt över mig själv. Jag är stolt över mig själv som fortfarande orkar med allting. Men här i Sverige får man väl inte säga sånt om sig själv? I det här landet är vi ju bäst på att trycka ner varandra och man får definitivt inte vara ledsen över saker. Då anses man svag eller ett jävla emo som sitter hemma och skär sig själv i handlederna.
Alla har rätt att vara ledsen över sina problem, för det är nog få som passerar ett helt liv utan att ha ett enda problem. Stora som små, det spelar ingen roll. Jag ser inte ner på folk som är ledsna över saker som kanske inte är lika allvarliga som det jag är med om. Och jag är även medveten om att det finns människor som är eller har upplevt mycket, mycket värre saker än min situation.

Vi upplever alla olika saker som vi hanterar olika. Och det är just det som är grejen, vi är alla olika personer och grymma på vårat sätt. Så till alla som läser detta: våga vara stolt över sig själv! Och framförallt - våga vara ledsen, det är viktigare än vad man tror.