linda aldrin.

Usch, har en riktigt tung down idag. Allt känns fel och saknaden är enorm. Jag blir så arg inombords när jag tänker på hur orättvist livet är. Varför skulle just vi drabbas? Varför ska vi vara tvugna att gå igenom välrdens värsta sorg? Och varför skulle jag förlora en av mina största tryggheter i livet? Jag känner mig fortfarande som ett barn ibland, det är jag ju på sätt och vis, men barn ska väl få ha sina föräldrar?
Jag fattar inte att jag liksom aldrig mer kommer få säga "pappa" till någon igen. Aldrig mer. Inget telefonsamtal där det står att det är pappa som ringer. Pappa var en sån som ringde precis varje dag, det gick aldrig en dag utan att han inte ringde. Jag saknar alla våra samtal om allt och ingenting.

Jag vill inte fira födelsedagar, jul, påsk, midsommar utan pappa. Jag vill att allt ska vara som förut bara. Det är så himla svårt att acceptera att det aldrig blir som förut igen. Jag hatar verkligen ordet aldrig. Det hugger i hjärtat varje gång jag tänker någonting med aldrig. Det är som ett svart moln som lägger sig över en.

Jag försöker iaf, men jag är så jävla ledsen. Allt som kommer känns så fruktansvärt tungt. Begravningen kommer bli det värsta jag upplevt i mitt liv, det kan jag säga redan nu. Vad kan bli värre liksom? Det värsta har ju hänt. Du är ju borta föralltid.


Jag vet ju att jag måste acceptera det för att kunna leva vidare, men det är så himla svårt. Varför skulle just vår familj bli en person mindre för? Det gör så ont i hjärtat och tårarna bara strömmar när jag skriver det här, för det känns verkligen som att en del av mig har försvunnit och kommer aldrig mer tillbaka. Fan vad grymt livet är, men det går inte att välja det som händer.

Till alla er som läser detta, lova att ta vara på era nära och kära för livet kan ta oanade vändningar när som helst. Man kan aldrig vara förberedd, men man kan definitivt fånga dagen!