00.16

Efter en skön kväll med mamma innehållandes glögg, pepparkakor med ädelost (fy satan så gott det är!) och Beck, så sitter jag och lyssnar musik och tänker på hur orättvist livet är ibland.

Det är så himla orättvist att det finns tusentals våldtäkstmän, mördare, pedofiler och liknande där ute i världen som är fria, friska och kan leva normalt medan dom finaste, mest omtänksamma och älskvärda personerna i ens eget liv drabbas av en elak sjukdom som dom måste kriga emot?
När jag tänker den tanken så blir jag rasande inombords, någon mer orättvis går inte att komma på. Livet kan verkligen vara som en djävul mot en ibland. Man krigar, känner hoppet krypa fram, gråter och rätt vad det är så dyker den där lilla irriterande djävulen fram igen. Som ett hårt slag i magen. Och så var det igång igen.
Så här har det hållt på sedan mars i år, och det jag verkligen undrar är, när ska detta få ett slut?

Jag har sagt det förut och jag säger det igen - hoppet är det absolut sista som lämnar människan.

Puss / L ♥

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback