linda aldrin.

Så känns det nu. Sorgligt - för att man trots allt har pallrat sig till skolan i 12 år, 12 långa år, och skolan har alltid varit en del av vardagen. Det har liksom alltid hört till att vara arg på någon lärare, stressad för att man ligger efter, less för att skolan tar över ens fritid och ja, ni vet ju själva allt det där som hör skolan till. Men nu är alltså den tiden över. Antar att jag borde vara mer glad än ledsen och det är jag ju, men klart man känner vemod så här när det börjar närma sig.. om två veckor står vi där, som jag skrev för många månader sen, med champagneglaset i handen och på väg ut i livet. Om två veckor är man fri och det är den känslan jag älskar allra mest med att ta studenten. Jag kan göra det jag vill. Jag kan planera att jobba ett par månader, spara pengar och sedan dra utomlands några månader och uppleva en massa. Underbart! Vanligtvis hade skolan satt stopp för några såna planer, men inte nu.
Men jag antar att de flesta tar studenten med blandade känslor. Man vill egentligen inget hellre än att bara bli fri från allt men samtidigt vill man inte lämna tryggheten. För det gör man verkligen nu, i 12 år har man vetat vart man ska ta vägen måndag-fredag på dagarna. Nu är det upp till en själv.

De här två veckorna hoppas jag blir toppen och att vi har så roligt som möjligt den sista tiden tillsammans! Även om vi aldrig har varit en jättetajt klass så är det ändå något, det finns något där, jag vet det och det ska vi plocka fram nu :)

I helgen ska jag göra färdigt min absolut sista skoluppgift på ett bra tag (?), ska typ ta vara på den och göra den riktigt ordentligt kanske, haha..

Nåja.